Varför är man så rädd för att dö? Tänk om man hade kunnat få svar på den frågan. Varför? Att vi kommer dö är det enda som vi vet säkert här i livet och det är att det kommer ta slut. Någon gång kommer livet ta slut, det kan ske i morgon, om några månader, om flera år, ja det kan ske närsomhelst. Men det är inte det jag går omkring och är rädd för. Jag är inte rädd för att dö i morgon eller om många år. Jag är rädd för vad som händer när man är död. Hamnar man i det ljusa underbara ljuset som man har hört talas om? Kommer man att komma tillbaka till jorden som något annat? Eller kommer det bara bli svart och det är slut? Att tänka på detta ger mig ganska många obehagliga och läskiga tankar. Jag blir rädd. Rädd för att det bara ska bli svart. Rädd för att bli bortglömd och rädd för att allt bara kommer ta slut. Och om det bara tar slut, kommer jag känna något då eller kommer jag inte veta om att det tar slut? Det är dessa frågor som tynger ner mig och ger mig ångest, eftersom ingen vet svaren på dem. Det är sånt man inte kan veta utan man får välja på att tro på det som känns bra för en själv. 

Jag vill tro på att man kommer till det ljusa stället, där allt är frid och man är lycklig. Att alla kan återigen få mötas där och att livet fortsätter där. Tänk om det skulle vara som i Körsbärsdalen i Nangijala i Bröderna Lejonhjärta. Vad bra det vore, alla skulle må bra, få umgås med sina nära och kära, vara lyckliga och alla skulle ha samma förutsättningar. Jag hoppas på något sätt att Astrid hade rätt i det som hon skrev. Att man kommer dit, och om man sedan försvinner där i från kommer man till Nangilima osv. Att det aldrig tar slut utan att man får vara lycklig och med sina nära för all framtid. Att man får ett evigt liv. 

Något annat som mina tankar ofta går till är varför det är så orättvist, livet. Att vissa bara får några få år här på jorden medans vissa får vara här så längre än vad de själva vill. 

Att en fyra åring ska drunkna i Medelhavet medans det sitter massor med dödssjuka tanter och gubbar som ber om att få dö på ålderdomshem. Det skulle vara så skönt om man på något sätt skulle få låta de som vill lämna jordelivet göra det. Ge små sjuka barn en ny chans och låta dem leva ett långt, lyckligt och friskt liv. Tänk vad bra det vore. Men livet är inte rättvist, och det är något som vi har vetat om sedan vi var små. Om livet skulle vara rättvist, då tror jag att det inte skulle finnas ett enda krig på jorden utan jag tror att allt skulle vara frid och fröjd och att alla skulle vara lyckliga. 

Nu känner jag att huvudet är fullt av alla tankar och att jag får avsluta detta inlägg, innan det blir för mycket kaos. 

Nu måste jag gå ner i källaren och hänga upp tvätt. Ha en riktigt go fredagskväll.